När förkylning är ett faktum
Det börjar bli riktigt träääligt med ontihalsen och snor i hela huvudet. Vi är inne på andra veckan i stillsamhet och det gör mig rastlös. Rastlös och ömtålig. Huden känns torr och känslig och minsta beröring är direkt irriterande. Jag fryser och känner mig obekvämt varm i tröja och sockar. Allt jag äter smakar ungefär ingenting och ändå tröstäter jag vad jag kommer över. Tv-serierna som jag drömt om att marathonfölja känns tråkiga. Gnälligheten vet nästan inga gränser.
Jag skulle ju vara frisk den här veckan. Nu dricker jag te, sprutar näsan full av neceril och knaprar fishermans friend.
Jag drömmer om att börja springa igen, ha ett intensivt schema med många kilometer varje vecka och ett år av marathon att se fram emot. Jag längtar så mycket efter det. Längtar från djupet av soffan.
Bara den här envisa träääliga förkylningen kunde gå över.
❤️