När sorgen lagt sig
Det har varit en lång vecka. En tung och tuff vecka. En vecka med inslag av det där som är på gränsen för vad man klarar av, sånt där som gör att det enda valet som man har är att vara stark.
Jag valde själv att vara med när vi tog bort Medusa. Eller skickade henne vidare eller vad vi nu ska kalla det.
Direkt efteråt var det bara tårar och som en stor svart tung filt över allting. Bilderna i huvudet gick inte ihop och saknaden var oändlig.
Jag började söka svar, fråga min mest påläste vän om det finns någon religion som kan förklara var man kommer när man dör - och primärt var djur hamnar. Jag ville ju så väldigt mycket veta att hon fick det bra och att hon inte längre har ont. Han hade något förslag om hinduismen, men det gällde ju primärt kor... Medusa var ju i allra högsta grad ingen ko. Övriga religioner verkar helt felskrivna och menar att djur inte har en själ och alltså bara blir jord. Medusa hade själ.
Så låg jag där i solstolen i - kanske torsdags - omtumlad och sorgsen och vilade blicken på den blå himlen. Efter så många tårar blir det som att ögonen blir helt slut. Och då kom det som en känsla som gav så mycket tröst... även om den gjorde mig sorgsen.
(Häng med nu, för nu blir det flummigt på riktigt och ni som inte tror att ett djur kan vara en nära vän kan sluta läsa)
I många år har Medusa varit min tröst, i vemodiga och ensamma stunder. Medusa var min tröst och min bästa vän. Kanske kan man då trassla in sig lite i varandras själar. Så många timmar som vi haft tillsammans, med all träning och tid som man lägger på en häst. Och när jag tänkte på det, att våra själar hänger ihop på något sätt... då kanske det inte var så konstigt att jag också kunde förnimma någon form av smärta de första dagarna efter att hon togs bort. Kanske kan det också bli som ett tillfälligt avbrott mellan oss, när hon måste ta sig vidare till den där platsen där hon ska vara nu. För det var som att jag inte längre kände henne... och nu... idag... så känner jag mig lugnare och kanske har hon kommit fram och kanske är det tillfälliga avbrottet över. Vi kanske aldrig ser varandra igen, men kanske finns det något starkare band som håller oss samman föralltid ändå.
Som sagt. Majoriteten på jorden tror att vår lilla Medusa är jord.
Det tror inte jag.
Jag tror att hon hade en själ och jag tror att med tanke på hur mycket glädje vi har fått av henne här, så borde karma eller vad det nu kan vara se till att hon har det härligt där hon är nu.
Så för nu, tack för allt vi fick, för allt du gav, för tiden tillsammans.
Jag älskar dig i evig evighet
Alneruds lilla Medusa
❤
Va sorgligt det blev nu när jag läste det här😢. Men det är även väldigt fint. Att Medusa har varit en så bra vän och så speciell betyder att hon satt ett tydligt hovspår här på jorden och lärt oss mycket. Så fint du skriver om vår lilla goa häst❤.